Totoro

Jag har sovit på Uffes soffa, var helt sällsis-sjuk igår. Ont i ryggen! Har just bytt ut hans fula world of warcraft bakgrund på skrivbordet till en peppad bild på min granne Totoro. Mjau! Det regnar.....

Pansar

Jag som hade skaffat mig världens tuffaste och kallaste pansar och bara "wooohoo sjukt tatuerad bad boy, honom kan man ju lattja med" och så har han fått mig till en blödig fjortis som började grina för att jag trodde han blockat mig på fejjan, och som nojjar ur om han inte svarar på sms på en timme. I HATE THIS! Och så får man nått gulligt sms och tänker typ "jaha, men det kanske är värt det". Jag är inte van vid att folk är snälla mot mig. Inte killar iaf!

I wish I was a lesbian

Man får penicillin för att man är sjuk och så blir man sjuk av penicillinet. Hönan eller ägget situation! För övrigt var jag just på väg att go gay, så dök han upp! Jag verkar ha övertygat honom om att vi ska vara hemma och vara nyktra och kolla film imorgon. Jag tillbringade nästan två dygn hos honom förra veckan kollandes på konstiga dödsmetall grejer, men det var liksom inte meningen att det skulle bli såhär....rart?

Disney!

Nu har Snövit varit ute i solen en sväng! Man blir galen på killar om de hör av sig, men man blir galnare om de inte gör det! Och jag tänker faktiskt inte vara PÅ! Let´s get hunted.

Buhu

Men jag kom ju på vad som är jobbigt med killar. De ringer en dyngraka en onsdag kl 21:00 och hänvisar till att det är lill-lördag, och säger "vi hörs om ett tag puss puss" och sen hör de inte av sig och svarar inte när man ringer och man går hem och är helt orolig. Gick upp 4 inatt och spydde eftersom jag blivit allergisk mot pencillinet jag äter mot urinvägsinfektion (söndagens drama: gynakuten och kissa vad som kändes som ståltråd). Jag sa "jag vill inte ha ett förhållande" till tre killar förra veckan. Alla hör av sig och skriver typ vardagliga trevliga saker (förutom en som ber om bilder på min Gene Simmons tunga hela tiden). Det hände ALDRIG när jag ville ha kille! ALDRIG! Då var telefonen tystas i världen. Jag vet inte om det har att göra med att alla är över 35, innan hängde jag bara med 20 någontings eller om det är det där "jag vill inte ha ett förhållande". Heta tips till tjejer som inte orkar vänta vid en tyst telefon
1. Skaffa beeper/minicall.....då är de fan de som väntar vid telefonen
2. Säg "Jag vill inte ha ett förhållande"

Jag orkar inte bry mig om någon annan än mig själv! Inte nu!

Bad boys/girl magnets

Med bad boys/girl magnets vet man iaf vad man får.....det är ju en trygghet....istället för att kanske bli invaggad i en falsk trygghet och sårad på riktigt.
" Du får inte kalla mig raring, sötnos, hjärtat eller älskling, och du får inte säga att du tycker om mig"
Det låter ju helt sjukt att säga till någon. Men jag vill att folk ska mena vad de säger.

Sommaren

Jag är lite förvirrad just nu. Jag har bestämt mig för att jag inte ska ha ihop det med någon, och inte involvera mig. Sedan bara dyker det upp någon som är snäll, ger en komplimanger och säger att man är bra. Och man tänker "Vad fan gillar du mig för". Jag fattar inte? Finns det snälla killar? Som inte bara är sweettalking....och hur vet man det? Massa nya frågetecken??
1. Kallar man sina vänner raring, älskling, sötnos och pussar man dem på munnen och håller handen?
2. Hur vet man om man inte bara är kompisar?
och bla bla bla bla så blev jag sådär brudig och analyserande igen som jag hatar mig själv för att jag är!
Orka med att inte kunna sluta tänka på någon?
Orka med att ligga och lyssna på "Try sleeping with a broken heart" på repeat och gråta för att man fått något svintaskigt sms?
Orka bry sig?
Orka nojja över att personen ska träffa sina "kompisar" (som man får veta att de ligger med några månader senare)?
ORKA????????

Nostalgi

Det här är vad som rent spontant kom upp i min hjärna när jag tänkte på 80-talet (och 90-talet som jag minns som 80-talet). Mina föräldrar kanske inte skulle låtit mig kolla så mycket på film och tv. Mina minnen kretsar liksom kring olika filmer och tv-serier. Vad dyker upp i era tankar när ni tänker på 80-talet?

Nätmobbing

Jag blir irriterad. Läste i jättefina Karins blogg www.solomag.se/karin om en tjej som heter Jannica som skrivit taskiga kommentarer dagligen i Kenzas blogg www.kenzas.se och som Kenza sen hängt ut med ip-nummer, varpå hon ställt upp på intervju med bild i Nyheter24 och hotat med att polisanmäla Kenza
Ingen som håller på så kan ju må bra, tjejen verkar helt klart ha issues på något sätt men varför sjunker så många av Kenzas läsare till hennes nivå och skriver elaka saker om tjejens utseende, samt "hon verkar ju helt psykiskt störd" och dyl. Har de den insikten om borde de ju kunna låta bli att skriva förnedrande saker om henne trots att hon gjort samma sak och bara peppa Kenza och skriva att det som hänt är beklagligt. Mobbingen blev plötsligt legitim trots att det är just den som upprört så många. Hennes beteende är inte försvarsbart på något sätt men det är inte många av läsarnas som kommenterat heller. De har ju uppenbarligen insikten om att man FAKTISKT INTE GÖR SÅ! Måste det alltid vara tjejers utseende som det klankas ner på, måste alla skriva "du är så sjuuuuuukt mycket snyggare" till Kenza istället för "Kenza du verkar vara en betydligt mycket trevligare person som inte gör den typen av grejer". Varför jämför de ens dem med varandra? Det är väl redan uppenbart vem av dem som lever upp till idealet bäst och har vem som har den mest lästa bloggen = är mest lyckad i samhällets ögon

Några av mina favoritböcker

Amanda

Jag saknar min fina Amanda som skickar så söta brev till mig med godis och örhängen i. Hon tar otroligt fina bilder också. www.suicide-candy.blogspot.com

Woody

Klockan är strax efter elva och jag har varit vaken i nästan två timmar, tack vare ihärdig telefonterror från K och C som tycker min dygnsrytm är fucked. Ska jag lyckas vända tillbaka dygnet? Det vore ju något! Nu blir det lunch med K strax (ska jag fota den haha). Jag börjar ångra att jag tackade ja till fotosessionen. Banga?

" It seemed the world was divided into good and bad people. The good ones slept better... while the bad ones seemed to enjoy the waking hours much more"

Woody Allen

Peace, love & understanding

I sommar ska jag vara singel. Jag ska inte ha någon hang-up på någon som bara svarar på sms ibland (och då mitt i natten), som vill ses ibland för att sedan inte höra av sig eller råka "glömma" att höra av sig. Jag ska inte försöka FÖRSTÅ någon annan än mig själv. Herregud vad man slösat timmar och nätter på alla dessa analyser av personer som är lite svåra= inte tillräckligt intresserade. Jag tänker inte försöka rädda någon annan än mig själv. Bye bye destruction. Jag ska lägga all kärlek på att vårda mina vänskapsrelationer, mina katter och min karriär istället. För vart har alla de där ändlösa timmarna och analyserna lett mig? Svar: ingenstans. Och med den inställningen vet jag att jag kommer ha en fantastisk sommar. Kärlekens magik försvinner när den inte är besvarad. I sommar är 70-talet inne. Peace, love & understanding people!

Det kommer grodor ur munnen på mig (och i deras kommer chimpanser)

Jag har börjat tycka grodor är äckliga efter att ha sett klippet "chimp rapes frog" på youtube. Det är rätt hemskt. Det är ju gärningsmannen man ska äcklas av for fuck sake! Inte våldtäktsoffret!

Bloggar ger mig mindervärdeskomplex

Jag kan inte sova på nätterna, istället ägnar jag dem åt att läsa bloggar. Jag slutade läsa bloggar, mest för att de oftast var trista men nu när jag börjat igen inser jag att de bara ger mig mindervärdeskomplex. Vart finns alla riktiga människor? Äter alla människor ute varje dag, shoppar hela tiden och umgås de bara med snygga människor i välmatchade outfits och högklackat till vardags? Hur har man tid att lägga en perfekt makeup varje dag? Vad hände med alla de där mänskliga sakerna som att hälsa på folk på sjukan, äta mackor till middag och vara för seg för att möta upp vännerna på Riche en lördagskväll (och nej, det är inte där jag helst hänger). Att surfa runt på olika bloggar några timmar ger mig känslan av att vara fångad i Stepford, och jag bara undrar när jag ska inse att alla är robotar egentligen. Nu talar jag inte om Paow och Kissies bloggar, utan om alla dessa lyckade tjejer omkring trettio som har perfekta hem, lyckade karriärer och tycks ha helt fantastiska vänner som alltid har tid att ta en drink. Blir de aldrig trötta? Börjar de aldrig gråta över någon fånig sak? Kraschar de aldrig? Känner de sig aldrig någonsin tomma? De skapar en ny stereotyp, i femtiotalsdoftande förkläden med muffins i ugnen, jag har aldrig riktigt varit ett fan av hela den här "husmors" trenden, ser den mer som bakåtsträvande. Men när jag läser om deras liv blir jag avundsjuk, och kanske önskar jag att jag någonstans hade orken och energin att leva upp till KRAVEN. Kåt, glad och tacksam liksom med något avancerat kokandes på spisen. Men jag är inte perfekt. Jag är lycklig när jag får göra det jag älskar och brinner för - skriva. Och det är nog motivationen, kärleken och drivkraften. Jag hatar att jag inte kan sova på nätterna, men jag älskar att jag har lust att skriva igen för damn vad skrivkrampen varat länge. Men ärligt att leva ett "lyckat liv" i en perfekt kropp, i ett perfekt inrett hem med en perfekt kille. Det är liksom inte jag. Jag ska nog försöka låta bli att sitta vaken på nätterna, läsa och gå på bloggerskemyten.